Nu när jag ser han så kommer jag på hur mycket jag saknar han! Att sälja han var som att sälja en bästa vän, och det gör man ju inte ens. Det var så hemskt, och ändå så köpte man en ny? Är det då man kallas lite blond, kul att utsätta sig för samma sak igen lixom. Men Lillskruttis får ju bo hos oss i många år till, det känns ju väldans bra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)



Inga kommentarer:
Skicka en kommentar